LayYourHands

Sprid ut bensinen över solnedgången
Riv ner staden
Häll ut havet ända bort till horisonten
Tysta ner musiken
Hon kommer aldrig hit igen.

Gud vad mycket det har hänt under denna vecka!

Precis vid denna tid för en vecka sedan så klev jag av tåget på Kolbäcks station. Där stod min syster som jag inte sett på evigheter och väntade. Vi hade en trevlig dag med lite shopping på loppis och en trevlig kväll med mat, film och hårfärgning.

Sen blev det fredag och jag skulle åka vidare till Stockholm. Och jag hade tänkt mig att jag skulle åka tidigt så jag kunde ta det lugnt och duscha och fixa i lugn och ro innan maskeraden. Tio i tio rullar tåget från stationen i Västerås. En timme kvar, tänker jag. När det gått ca 20 minuter så tutar tåget ett långt tag innan man känner en duns och något som skrapar undertill på tåget. Föraren accelererar för att sedan bromsa in. I högtalaren berättar SJ:s personal att vi har kört på något, och att vi kommer få stå ett tag tills räddningspersonalen har kommit på plats. Genast börjar ett lågt surr över hela vagnen. "Är det ett djur? En människa? Kommer vi hinna fram i tid till flyget?" Det går kanske en halvtimme då det ropas ut i högtalaren igen att vi har kört på en människa och att vi kommer att stå här ett tag till. Surret fortsätter. Högtalaren fortsätter att ropa ut saker. "En hundpatrull kommer hit klockan ett och ska söka igenom området och om vi får klartecken så kommer vi beställa bussar som kommer ta er till Stockholm, ni som ska flyga dit och dit får ringa och avboka, och om ni vill åka tillbaka hem så betalar SJ biljetterna, det finns kaffe och vatten i bistron, snälla öppna inga dörrar". Nice, tänker jag, vi kommer inte komma hem förrän sex ikväll. Jag kommer inte hinna göra mig i ordning. Ändå har jag en konstig känsla i halsen. Vi har kört på en människa, detta är läskigt. Det rings hit och dit. Och mitt i  när jag pratar med morfar så kommer det i högtalaren; "Mot Enköping om fem minuter". Alla undrar om ska vi åka tåget ändå? Det kommer inget mer från högtalaren och helt plötsligt så börjar tåget rulla väldigt långsamt. Och till slut så kommer vi fram till Enköping. Och det meddelas att de som fortfarande vill åka med till Stockholm kan sitta kvar, för tåget har fått klartecken att åka ändå, dock ett byte av personal. Så där står vi på perrongen i Enköping, lite fundersamma över vad som just hänt, och om det verkligen hände. Till slut rullar vi in på Stockholms central lite efter klockan två, alla går åt varsitt håll med vetande att man inte kommer se någon av dessa personer igen, men kommer alltid att dela något, något som händer ganska ofta, men ändå är något hemskt. Något man inte kommer glömma.

Däremot blev resten av fredagen tvärtom mot förmiddagen mycket rolig! Drinkar och mormors hjälp med ustyrseln, så förvandlades jag för en kväll till en väldigt vacker Ronja Rövardotter. Sedan mötte jag upp Lilla Ida, Ronja2 och Pippi. Träffade sjukt kul folk och många nya ansikten med roliga utstyrslar, dansade och ägnade mig åt efterfest i trapphuset!
Roliga kväll kom åter! TACK alla som var närvarande! Puss på er!

Lyckan i olyckan kan man väl kanske säga.